Imorse var mamma och jag uppe tidigt tillsammans när hon gjorde gröt till mig (ja, mamma lagar frukost till mig, men jag ser det inte som att jag är okapabel till att ta hand om mig själv, utan mer som att vi spenderar kvalitetstid tillsammans då jag tittar på när hon rör runt i grytan) och hon sa då till mig att det var så skönt att mitt dåliga morgonhumör var borta. Eller i alla fall bättre. Jag skrattade lite och höll med henne, det har faktiskt blivit lite bättre. Sekunden efter vänder jag mig om och stegar rakt in i en stol och skriker till av smärta. När jag tittar på mamma igen är det enda jag ser skräck i hennes blick, antagligen för att hennes första tanke var att resten av dagen nu är förstörd. Men icke. Jag skrattade lite till, tog sedan på mig skinnjackan och solbrillorna och stegade iväg till skolan. Jag kom även i tid. Utan att behöva stressa!

Varför tänker jag då? Varför förtjänar jag detta otroligt bra mående? Är det bara en slump eller har faktiskt allt kämpande gett resultat? Jag tycker faktiskt att jag förtjänar detta efter att ha brytit så många gamla mönster och vanor, skapat ett helt nytt sätt att tänka på och lärt mig vad som är viktigt för mig att lägga min energi på. Självklart har jag dåliga dagar då jag inte ens vill kliva upp ur sängen, men de är numer sällsynta. Fan, jag är faktiskt lycklig!

Trots att det är jag själv som har makten över mitt liv och ansvaret över mitt eget välmående så måste jag ge lite av äran till mina underbara vänner. Det kanske egentligen inte är någon jättebra idé att namnge, men nu gör jag det ändå! Amanda, Rebecca, Elly och Fredrika, Ni är kärlek och jag är glad att ni är en del av mitt liv!

weheartit.com