Jag är hundra procent säker på att jag idag, den tredje februari år tvåtusentolv, har gått miste om mannen i mitt liv. Idag när jag satt på tunnelbanan på väg till jobbet kliver helt plötsligt en okänd man fram och sätter sig mittemot mig. Ungefär fem minuter senare har jag fortfarande inte kunnat ta ögonen från honom och jag kommer på mig själv med att verkligen råstirrra. Han var nog det vackraste jag någonsin sett i mitt dryga nittonåriga liv. Gyllenbrun, fylliga läppar och helt slät hud där jackan öppnade sig och min blick helt oavsiktligt vandrade ner till bröstet. Jaja, I could go on forever.

Och där sitter jag, ofräschtjej92.no. Iklädd världens fulaste och äckligaste jobbkläder som luktar av en blandning mellan svett, solarium och rengöringsmedel. Jag är helt osminkad och ingen på trehundra meters avstånd kan ha missat mina tydliga oövertäckta stoppljusfinnar i pannan. Men det är inte slut dör. Min sovtofs sitter högt på huvudet och ut ramlar testar av rejält otvättat och ovårdat hår. Hur kan jag bara ha sån maximal otur?

Jag tyckte ändå att han sneglade lite på mig och jag försökte övertala mig själv om att det var för att han någonstans såg förbi mitt groteska yttre och såg min inre skönhet! Mest troligt är väl att han märkte att jag jag knappt visste vart jag skulle göra av blicken och därför sneglade tillbaka lite!

Hursomhelst, jag gjorde en snabb överläggning i huvudet och kom fram till att om jag någon gång ska ge mitt nummer till en främling på tunnelbanan så är det idag och det är till honom. Jag rotar frenetiskt i min väska, eftersom jag vet att jag ska av nästa station och innan dess måste hinna bestämma mig om jag ska påbörja mitt nummer med landskod +46 eller bara ett simpelt 00!? Ja, jag tänkte faktiskt så, det är hög tid att ordna ett norskt nummer. MEN, jag hittar ingen jävla penna. Jag som alltid bär en penna med mig. Alltid! För att han inte skulle tycka jag var konstig tog jag istället upp lypsylet och smorde lite diskret med! Jernbanetorget var nästa station och jag lämnade kvar mitt livs kärlek på tåget. Jag ljuger inte alls när jag säger att jag fick tårar i ögonen när jag gick av. Det var magic, firework och sparks i luften och jag är helt hundra på att jag hade gett mitt nummer om jag bara hade haft en jävla penna.

Så, nu har ni fått ett resumé av hur dagen då jag gick miste om mitt livs kärlek såg ut. Nu ska jag lägga mig i sängen och tröstäta chips. Det är kanske dags för en dusch först? Dagens lärdom: Bär alltid med dig en penna. Alltid W, alltid! Och var aldrig mer ful på tunnelbanan. Aldrig W, aldrig!

Lite Pharrell Williams-stuk var det över min Metrokille. Skjut mig som inte tog chansen. Jag hoppas att ödet låter mig träffa honom igen när jag är snygg och har en penna!